Kristallnatten - låt det aldrig hända igen!

Den nionde november 1938 inledde nazisterna i Tyskland den terror som under de kommande åren skulle leda till förintelsen, där över sex miljoner judar mördades. Natten till 10 november skövlas 191 synagogor, 7500 judiska butiker vandaliseras, 91 människor dödas och 10 000-tals skickas till koncentrationsläger.

Rasismen tar sig defintivt inte samma uttryck idag som på 30-talet men den finns i vår vardag och växer sig allt starkare.

Jimmie Åkesson skriver en islamofobisk artikel i Expressen Lägenheterna i Herrgården, Rosengård ruttnar bort och kackerlackor kryper över golven men det är tydligen inte akut. Migrationsverket i Sverige skålar i champagne när de deporterar barn. Flera flyktingbarn blir apatiska och tappar livslusten. Sverigedemokraterna startar hemsidor om motorsport och lyckas få ungdomar att tro att bara etniskt svenska ska få köra motorcross.

I detta Sverige har vi också en borgerlig regering, vars orättvisa politik skapar större och större klyftor för var dag. Deras teorier om utanförskap har inte skapat någonting annat än mer utanförskap för en större del av Sveriges befolkning. Med en nedrustad offentlig sektor, otrygga anställningsformer och sänkt a-kassa skapas försöker man bryta ner välfärden till spillror. När vi dessutom befinner oss i en finanskris blir känslan av att aldrig riktigt vara trygg och säker ännu större. I ett sådant samhällsklimat frodas rasism och främlingsfientlighet och den är inte bara på framfart här i form av Sverigedemokraterna och andra rasistiska grupper, utan i hela Europa och överallt har den ett tydligt samband med otrygghet i vardagen.

Det rasistiska och nazistiska våldet är inte heller någonting ovanligt. Varje dag misshandlas någon pga sin etnicitet, sin sexuella läggning eller för sin antirasistiska kamp. Det är nu 10 år sedan antirasisten Björn Söderberg mördades brutalt av nynazister. Organisationer över hela landet får sina lokaler förstörda och sina medlemmar hotade. Frustrationen är på många håll stor men vi får aldrig bli så rädda att vi tystnar, rasisterna får aldrig skrämma oss till tystnad!

Massvis av svenska vapen skeppas över till Israel. Israel som i sin tur sedan använder dessa vapen till systematisk förföljning och terror av palestinier. Palestinska kvinnor får på grund av detta kanske inte ens komma till ett sjukhus när de ska föda barn, på grund av stränga check-points där israeliska soldater står, kanske med svenska vapen, kan palestinierna inte alltid komma till sitt jobb. Under massakern i Gaza i vintras bombades viktiga instutioner för Palestina såsom skolor, sjukhus och flyktinganläggningar. Detta är vad vi stöttar med vår vapenexport. Så mycket för vår neutralitet.

Men när resultaytet av ödeläggelsen når oss, med flyktingar från Irak, Palestina och Afghanistan, då är vapenexporten och den tysta supporten för våldet bortglömt. Migrationsverket väljer och vrakar som i ett lyckohjul på TV vem som ska få stanna och vem som ska tvingas åka tillbaka till det de flydde från. Med hänsynslöshet tvångsdeporterar man tillbaka blinda barn, sjuka och traumatiserade människor och de som verkligen inte kan förvänta sig någonting till krig och förföljelse. I väntan på en återvändo till det man helst vill glömma kan man dessutom ha chansen att få sitta flera månader i förvar som inte är någonting annat än ett mentalt och fysiskt fängelse.

Och i kölvattnet av dessa handlingar gottar sig Sverigedemokraterna. De kan glida fram och skaffa sympatier för sin ofta bra utklädda men smutsiga politik som skapar motsättningar mellan svenskar och invandrare och skuldbelägger. Med prat om svenskfientlighet och kulturmotsättningar försöker de fånga upp den desperation som många känner under en nedmontering av vår gemensamt uppbyggda välfärd och under en kris. Ett rasistiskt parti i vår riksdag hade gett Sverigedemokraterna utökade möjligheter att bedriva verksamhet och hade varit katastrofalt.

Men vi måste vara där. Vart än rasismen visar sig ska vi vara där och peka på den, håna den och tala om dess oduglighet. Var rasismen än visar sig ska varken den eller vanmakten få slå rot i oss. Där rasisterna är är vi lika snabbt oavsett om det är på en lyktstolpe, i skolan, på arbetsplatsen eller på pensionärernas dagcentral. Vi, vi ska vara där lika snabbt och vara ännu starkare och kanalisera människors ilska. Den antirasistiska kampen fortsätter och vi lägger inte av!